Tanken slår mig hela tiden, att vi ”bara” är 4a i familjen nu.. mamma till två.. fast egentligen fyra.. men två här på jorden och två i himlen. Tomt, för att familjen förut bestod av 8 till vuxna och min Della. Tomt för att allt man kämpar för över en natt bara är borta. Tomt för att allt som var vi bara försvann. Som jag skrivit tidigare, allt med Della var så mycket. Från att hon föddes har det varit mycket, mycket som inte många andra förstår. MYCKET blev vårat liv, vi formades och levde med Della, med assistenterna. Jag saknar dom, saknar allt med Della. En bottenlös saknad. Klumpen i halsen är alltid närvarande och tårarna bränner alltid bakom ögonlocken. Det är mycket som förändrats för oss som blev kvar. Allt faktiskt, allt förutom kärleken, för den finns alltid kvar. Våran lilla familj, 4:a stycken. Med brustna hjärtan står vi ändå här, tillsammans och på något konstigt sätt känns det ändå som att vi trots allt, är starkare än någonsin. För, tillsammans klarar vi allt. Även det här.
