Jag har nästan hela min uppväxt fått höra av både vuxna i skolan och folk runt omkring att jag är smal och då med en negativ ton i rösten. Inget jag velat, kan ärligt säga att ofta har jag tyckt att det varit jobbigt att folk hela tiden skulle påpeka det. Varför säga till någon hur den ser ut? Jag kämpade för att få lite mer hull på kroppen men icke. Jag har alltid kunnat äta precis vad jag vill och hur mycket jag vill utan att tänka på min vikt. Hemma har vi aldrig ägt en våg och just vikten har jag fulständigt struntat i. Jag vill bara må bra och trivas med mig själv. När jag bodde och jobbade som modell i Paris under 7 månader så var man tvungen att väga sig en gång i veckan inne på argenturen. Jag låg stadigt på samma vikt hela tiden och fick ingen kritik för det medans vissa blev hetsade till att gå ner i vikt " annars blir de utan jobb " som chefen så snällt uttryckte sig.. för mig som aldrig haft ett mål om att vara smal blev det jobbigt att se hur de behandlade andra som enligt dem behövde gå ner i vikt. Men jag stod ut tills de en vecka tyckte att även jag behövde gå ner i vikt för att få vara kvar. Först blev jag paff.. åkte hem till lägenheten, tänkte en stund och blev sen förbannad. Fattar de inte vad det gör med människor?! Ja för vi är ju faktiskt just det, människor! Inte en sak. Jag ringde upp chefen och ifrågasatte vad fasiken de menade med att jag behövde gå ner i vikt?! Om jag skulle börja gå ner i vikt skulle ju inget finnas kvar på mig. Det slutade med att jag avslutar samtalet med att säga upp mig. Oavsett vad så tänker jag aldrig att någon ska få mig till att göra något jag inte skulle må bra utav och då åkte jag hellre hem. Jag växte otroligt mycket utav det, som person, fick bättre självkänsla och självförtroende och började tycka mer om mig själv. 19 år gammal åkte jag nöjd över mitt beslut hem och några månader efter det träffade jag David ? som bara fått mig att tycka om mig själv ännu mer. Det har format mig som person. Idag, efter 3 graviditeter så är jag nöjdare än någonsin, otroligt stolt över mig och min kropp.. ett kejsarsnittärr och lite skavanker här och där. Men så glad över vad den gett mig. Vissa dagar tycker jag dock att allt är pest och pina.. att håret är sjabbigt och att min snea rygg är fruktansvärd. Men för det mesta bär jag mig själv med stolthet, det är något jag hoppas och vill att även mina prinsessor kommer göra. Något jag aldrig gör framför dem är att kritisera mig själv eller mitt utseende.. sånt smittar av sig tror jag. Herregud vilket långt inlägg det blev, summasumarum: DU ÄR PERFEKT PRECIS SOM DU ÄR. Glöm aldrig det.. börja dagen med att tacka dig själv och tänk att du är bra just för att du är du. ❤️ puss på er!
