Så svårt med sån stor sorg, att kunna se framåt.. den kommer som i vågor. I bland är vågorna skyhöga och jag vet att jag bara måste fortsätta simma, hålla huvudet ovanför vattenytan, inte låta mig själv dras för långt ner.. för vägen upp blir så otroligt lång. Jag vet att vågorna kommer minska, ändra form, sakta med säkert.. men det hjälper mig inte nu när dom är så höga. Det var ju Della som lärde oss att navigera i stormen som vårat liv var. Hur gör jag nu? Utan ledljus. Tomheten skaver i mig, det gör ont. Konstigt, att man fungerar utan ett av sina barn här.. konstigt hur livet fortgår och att en vardag finns utan henne hos mig. Även om jag känner att hon är där jag är, att hon finns i mig, runt omkring mig, i Davids bruna lockar, i Jullis vackra valnöts bruna ögon och i Dunis smilgropar och kluckande skratt. I blommor, i fåglar och i solkatter.. Så fattas hon mig så otroligt mycket. 😭🕊💭🤍
