Och så kom den dagen jag hatar mest av allt. Har svårt att acceptera att den ska komma varje år. För det betyder att ett år till utan ett av mina barn har gått. På vägen till mamma och pappa i morse så åker man förbi sjukhuset, och barnavdelningen där det var sista gången vi såg Della. Det knyter sig i magen varje gång jag åker där även om jag typ gjort det varje dag under de här två åren så kändes det extra mycket idag. Jag vaknade exakt samma tid idag som för 2 år sen.. kroppen minns. Traumat sitter i kroppen det är så tydligt. Det gör ont i kroppen, spänner i ryggen och bröstet. Och det blir alltid värst mot kvällen. Kanske för att allt blir lugnt runtomkring då.. kan inte distrahera bort det jobbiga. Della dog idag för två år sen för att en av hennes assistenter somnade på sitt nattpass, och Della fick ett epilepsianfall.. som förmodligen kunde ha stoppats med hennes epilepsi medicin om assistenten varit vaken. Jag har tänkt på det här varje dag i två års tid.. om vi bara hade gjort något annorlunda kanske hon fortfarande hade varit vid liv. Men det spelar ingen roll, går inte att få ogjort. Det känns bara så brutalt, att hon kämpat på tillsammans med oss i nästan 10 år, mot hur många lunginflammationer som helst, mot RS virus, förkylningar osv och så är det ett epilepsianfall som tar henne i från oss. Har väldigt svårt att acceptera det. I början var jag också så otroligt arg, över att assistenten hade somnat.. när hon visste att det hängde på Dellas liv. Att det under inga som helst omständigheter fick sovas på jobbet.. men jag orkar inte vara arg längre. Jag är bara så otroligt ledsen, helt förstörd över att det blev så här. Saknaden är brutal, olidlig.
