i sorgen är man ensam, jag har läst om det och jag känner det.. först till en början är det mycket, av allt. Sms, fika, middagar, omtanke. Sen med tiden avtar det, egentligen tror jag att det är efter ett tag som man hade behövt det som mest, för det är efter en stund som man har landat… i att mardrömmen är på riktigt. Att sorgen inte försvinner eller blir lättare utan snarare svårare.. den hittar andra sätt att uttrycka sig. Och då blir det ensamt. Tungt. Men jag fattar ju också, att det är tunt för alla andra, de runt omkring.. det är bara svårt, jobbigt och ensamt. Att förlora ett barn är som att förlora en del av sig själv.. och jag tror att man aldrig blir riktigt bra igen. Någon skrev till mig att ”det måste ändå varit lättare för er att det var Della som gick bort än om det var tex Jullis eller Duni eftersom hon redan var sjuk?” jag tror inte att folk förstår, att även fast jag är en ”offentlig person” så kan man inte skriva vad som helst till mig. tyckte den här texten var så bra: Nu ska jag försöka ta tag i den här dagen 🤍🙏🏻
