Det blev som det blev när det inte blev som det skulle.❤️ Fick en fråga om sorg på Instagram innan julafton och kände att den kräver ett eget blogginlägg. Frågan var hur jag hanterat och hanterar min sorg, om det någonsin blir lättare?Tröstlöst nog känner jag inte att det blir lättare, med det blir något annat. De första åren handlade mest om att överleva själv, för mina barns skull. Och det första året var bara en enda stor dimma av sorg, känslor, tårar och kollaps i en salig blandning. Inget makes sense. Absolut inget. Jag hade svårt att förstå meningen med något överhuvudtaget. Och det är så många märkliga tankar som susat genom mitt huvud. Alla dessa år vi kämpat så… för vad? Om hon ändå skulle dö av en sån jäkla skitsak.Första året gjorde det ont att andas, att skratta, att gråta, allt gjorde ont. Jag försökte dämpa smärtan med kalla bad, böcker, herregud vad jag läste böcker. Allt för att försvinna iväg i från min egen verklighet en stund. Grottade ner mig i husbygget, som både var en plåga och en skön flykt. Var ute oändligt många timmar i skogen för där kändes det lite lättare att andas.Jag har känt mig ensam många gånger i mitt liv med Della, för det är inte många som kan förstå vad vi gått igenom.. men aldrig har jag känt mig så ensam som när hon dog. Sorgen åt upp mig och även om jag var med vänner så kände jag mig ensam. Det är ingen annan som jag känner som förlorat sitt barn ( tack och lov ) och det är därför heller ingen som kan förstå smärtan i min kropp, saknaden som river och sliter hjärtat itu. Tack och lov för David. Min älskade klippa. ❤️ Åren har gått och i början hade jag otroligt svårt att acceptera att tiden fortsatte utan Della. Jag räknade minuter som gått efter att hon lämnat. Minuterna blev till timmar, timmar blev till dagar och dagar blev till år. År sen jag höll henne sist. Gråter när jag skriver det, för att det gör så ont. Smärtan försvinner inte men den äter inte längre upp mig. Jag har lärt mig att hantera den. Jag har jobbat hårt, 1000tals timmar i terapi och tillslut trauma terapi har gjort att jag faktiskt nu snart 3 år senare kan känna glädje på riktigt igen. Jag kan skratta utan att ha dåligt samvete, jag kan leva livet utan att tänka alla olika helt orimliga tankar som förut överbelastade mitt sinne. Men sorgen försvinner aldrig, den blir aldrig mindre. Den finns tätt intill, dygnets alla timmar. Skillnaden från då och nu är att jag låter den vara där, kämpar inte emot. Och jag drunknar inte längre i den. Jag har lärt mig hålla huvudet över ytan när vågorna kommer. Livet är inte svart eller vitt, alla känslor får plats i en kropp samtidigt. Man kan skratta enda sekunden för att sen falla ihop i en hög av gråt nästa sekund. Man kan känna lycka och sorg samtidigt. ❤️kram
