Ja, den känslan infinner sig ibland.. Det grundar sig nog mycket i att vi faktiskt måste ha hjälp till Della, det är fruktansvärt jobbigt att förlika sig med den tanken och känslan, att inte förmå eller kunna ta hand om sitt eget barn själv. Jag går ofta runt med en underliggande känsla av att jag är en dålig mamma till Della, att jag borde göra så mycket mer, orka så mycket mer, kunna ta bort allt det onda och göra så allt bara blev bra, att jag borde SI eller Så. Och idag har varit en sån dag, när jag inte kan vara nära henne pga utav att jag är sjuk. Då kommer också det dåliga samvetet. Det gör ont i hela kroppen. Jag önskar så att vissa saker vore annorlunda, så som att hon faktiskt inte vore så infektionskänslig. Det skulle underlätta så mycket! Lättare blir det inte heller utav att människor som inte har barn själva och absolut inte ett barn med funktionsvariation ska yttra sig om saker. Om de bara visste vilken inre kamp jag kämpar med varjedag pga utav just det, jag tror att det svåraste uppgiften i livet är att vara mamma, men också den bästa. Svammel svammle, hur som: idag saknar jag henne så himla mycket.. trots att hon är i rummet bredvid. Jag vill att hon ska veta, vilket jag iof tror hon vet och känner, att jag alltid alltid älskar henne så oändligt mycket. ❤️ Är det någon här som läser som också lever med assistans som kan känna igen sig i min känsla? ❤️ Nu fredagsmys med dessa två, sen ska jag sova och försöka bli frisk så snabbt som möjligt så att jag kan pussas med min mellersta prinsessa igen. ❤️
