Den här bergodalbanan som vi lever i, att vara funkis föräldrar och att alltid vara beredda, att alltid ha både plan A och B i bakfickan ifall att det skiter sig.. för när det kommer till kritan är det jag och David som är experterna på Della ❤️ och när det blir kris måste vi kliva in.. så till er som ifrågasätter att vi åker iväg i några dagar.. ärligt talat, ät skit! Kom inte in hit och lägg era dömande kommentarer.. vem är du ens att ta dig rätten? Försök du att vara en bättre förälder, med våra utmaningar. Jag tror inte du skulle lyckas, för du har inte ens förmågan att kunna tänka dig in i en annan människas situation. Att leva med assistans dygnet runt är inte bara bra, det är livsnödvändigt för oss alla, men det tar inte bort den oro som man känner för sitt barn när det är sjukt, vilket är alltid i Dellas fall, mer eller mindre. Men med assistansen innebär det också att vi aldrig är ensamma i vårat eget hem, aldrig någonsin. Och det kan jag tala om för er är något påfrestande i bland. Så när vi då väljer ( de få gånger ) att åka hemifrån på mini semester utan Della så försöker jag att göra det utan dåligt samvete.. det är inte lätt och det blir absolut inte bättre utav att någon trött människa ska sitta bakom sin skärm och skriva konstiga & dumma kommentarer.. vad får du ens ut utav det? att vi åker iväg i några dagar innebär inte att vi inte älskar Della, eller att vi inte vill vara med henne.. tvärt om. Vi åker i väg för att orka.. för att få vara själva en liten stund. Men som idag tex... medans andra står i kö för att köpa champagne för att fira det nya året åker vi runt hela stan och fixar allt som behövs för att kunna vårda våran prinsessa hemma, röda dagar innebär att vi måste bunkra upp. Och medans andra har fokus på nyårsdukning och vilken outfit man ska ha så ringer vi samtal till sjukhuset, hemsjukvården och aga gas för syrgasen har tagit slut, eller ringer till akuten för att försöka få ett nytt recept skrivet så fort som möjligt. Allt för att slippa fira ett till nyår på sjukhuset. David är just nu och hämtar extra syrgas så vi klarar oss. Kontraster... Ibland blir jag avis på dem som slipper allt det här, som vi tampas med hela tiden. Så fort vi kommit ovanför vattenytan, händer något och då dyker man igen, långt ner under ytan.. för att sen sakta simma uppåt. ? . Men så slår det mig. Tänk vad man anpassar sig lätt, till nya situationer. I stället för att vi lägger vår energi på att vara ledsna över hur situationen ser ut ( även om jag idag känner mig lite ledsen över det ) så försöker man istället hitta en vardag, ett sätt att få struktur på kaoset i livet.. Och det är kanske så enkelt. Att man kan hålla på och gå i motvind. Kämpa mot krafterna. Borra ner huvudet i sanden och ta ett stadigt tag om närmsta gren. Eller så släpper man helt enkelt taget. Och att göra det är kanske inte att ge upp, utan det är kanske att ge sig själv en chans att komma tillbaka. Ännu starkare, med huvudet ovanför ytan.. lite längre varje gång. Puss! ❤️
