Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet. När Della föddes så började dagen som vilken som helst.. vi planerade att åka till Spanien för att överraska min mamma, pappa, lillasyster, mormor och morfar som hade hyrt ett hus där. Jag hade en magkänsla om att något inte stod rätt till så vi åkte till läkargruppen och där berättade jag att det inte hade sparkats så mycket i magen. Vi fick en akut tid för ultraljud på sjukhuset 1 timme senare. Väl där gick allt väldigt fort, från att ha packat väskorna till Spanien till att ligga på sjukhuset och få förklarat för sig att bebisen som ligger i min mage kan dö vilken minut som helst är en väldigt surrealistiskt känsla. Så från att vi kom in till sjukhuset tog det inte mer än 30 minuter så hade vi en väldigt liten och väldigt väldigt sjuk bebis ute hos oss. Det fick göra urakut kejsarsnitt och plocka ut Della. Jag minns så tydligt den kaosartade stunden. Hur jag lämnade min egen kropp för att överleva chocken. Jag minns lukter, ansikten och röster. Och jag minns känslan av maktlöshet.. Efter att de plockat ut Della så tog dem iväg henne och David till ett akutrum. Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam som då.. jag visste att jag hade fått ett barn men jag hade ingen aning om ifall hon levde eller vad David fick se i rummet några meter bort. Det tog några timmar innan jag fick träffa dom. Jag ljög flera gånger på uppvaket om att min bedövning i ryggraden hade släppt.. för att få komma till Della och David. Men min lögn var väldigt lätt att syna eftersom mina ben och fötter inte rubbade sig en millimeter hur mycket jag än försökte. Så här i efterhand hade jag verkligen önskat att någon kom till mig, någon i personalen och berättade vad som hände.. att någon såg mig och kunde ge mig lite info och på så sätt lite trygghet. När jag väl fick åka ner till Della och David på neo intensiven och fick se henne för första gången så såg jag att hon var allvarligt sjuk, livshotande sjuk. Och doktorerna kunde inte riktigt säga vad det var som var ”fel” på Della. Varför det blivit såhär. Hur det kom sig att hon vägde 700 gram och hade en väldigt liten hjärna.. Men så skulle det vara.. från och till i flera månader. Till slut fick vi veta att Della hade fått ett CMV virus i tidigt stadie i min mage.. vilket hade påverkat hennes hjärnan så mycket, det hade gjort att hon fått flera hjärnblödningar och blivit väldigt tillväxthämmad. Intensiven blev vårat hem. Där skulle vi bo i nästan 1 år. Allt kändes som en mardröm som man bara ville vakna upp ur.. men mitt i allt elände och smärta så hittade vi också vänner för livet. Vänner som vi delar så otroligt mycket med, vänner som förstår som ingen annan. ❤️ Från den dagen Della föddes har vi kämpat tillsammans med henne. I vissa stunder har vi fått kämpa för att läkare ens ska vilja fortsätta vårda henne när hon legat på barnintensiven, det om något sätter sina spår.. andra gånger har vi fått kämpa för hennes rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. Och i bland så känns det väldigt tungt att veta att hennes frihet och rätt till ett värdigt liv beror på hur mycket jag och David orkar kämpa. Det är mycket därför vi startat beans and brains, @svanfeldtscoffee för att om vi på något sätt kan hjälpa någon genom att stödja forskningen kring hjärnan ( som innefattar så otroligt mycket ) så känns det lite lättare i vårat eget kämpande kring Della.
