Det är så många nya här nu och så många som undrar massa om hur det gick till när Della föddes så jag tänkte att jag berättar; Graviditeten med Della var inte alls planerad, ingen utav våra graviditeterna har varit det.. det betyder inte att det var välkommet, tvärtom. Så himla lyckliga, lite rädda, lite osäkra men väldigt kära. Allt flöt på ganska bra, första månaden mådde jag riktigt dåligt.. fick världens dunderförkylning ( trodde jag ) senare har vi kunnat konstatera att jag fick Cmv virus för första gången. Även kallt Herpes, något som alla har liggandes latent i kroppen.. ofta bryter det ut när man går på förskolan. Men på mig bröt det ut under de första veckorna i graviditeten med Della. Inget som man kunnat se, eller lagt märke till på något sätt. Men om det bryter ut i så tidigt stadie i graviditeten så kan det lätt ta sig in till fostret. Veckorna gick och jag mådde bra, fick en blödning någon gång i vecka 12, åkte in till gynnakuten men allt såg bra ut. Hade tid för rutin ultraljud, vilket gick bra, allt såg bra ut.. man fick inte med allt man ville på bild så vi fick en till tid. Även den gången såg allt bra ut. Jag mådde bra och Della mådde bra, vad vi visste. Så var inte fallet... har vi ju förstått i efterhand. Vecka 29+ 6 åkte vi till läkarhuset i Knivsta för att få ett läkarintyg eller utlåtande på att det var okej för mig att flyga, vi tänkte åka och överraska min mamma, pappa, lillasyster, mormor och morfar som var i Spanien. När jag sitter där på en stol och väntar för att få träffa någon så börjar jag tänka... när rörde hon på sig sist egentligen? Jag var ung och visste inget om graviditeter överhuvudtaget, hur det skulle kännas osv.. men säger i varjefall detta till sköterskan jag träffat och hon ringer på en gång till min barnmorskemottagning, var på hon ringer till akademiska sjukhuset för att boka ett akut ultraljud. Vi åkte direkt dit och blir inskickade i ett mörkt rum med en britts och en ultraljudsmaskin. In kommer en kvinna och börjar undersöka magen, säger inte ett ord utan ber oss gå in till ett annat rum där hon kopplar på Ctg och lämnar oss. Jag minns hur vi nervöst pratar och filmar ctg kurvan när den helt plötsligt lägger av... det blir bara ett streck och inga ljud hörs längre. In rusar 7 personen, tar av mig bandet och skyndar in med mig i ett annat rum där en hjärtspecialist gör ett ultraljud till, där kunde de se att hjärtat är bra men att bebisen är väldigt påverkad. In till ett nytt rum där det är två till specialister, den ena började näst intill skrika " detta måste förlösas nu " sen kom det in massa människor i rummet, två hjälps åt att klä av mig alla kläder medans en sätter infart i min hand.. och det enda jag får ur mig är " söv mig, jag vill inte vara vaken, snälla söv mig " . Hade aldrig tidigare varit så rädd som då, in rullas jag till operation för urakut kerjsarsnitt och där får jag förklarat för mig att de inte kommer kunna söva mig för då kommer bebisen inte att klara sig, det handlar om minuter nu. Allt kändes så hemskt och hopplöst och jag kände hur jag släppte taget om min egen kropp, det var inte jag som bestämde längre. Allt gick väldigt fort, hela det här förloppet är ca 20-30 minuter sen ligger jag på operationsbordet och känner hur en man ( väldigt väldigt trevlig och världens bästa läkare, kan jag säga så här i efterhand ) gräver i min mage.. strax där efter går de iväg med något som såg ut som en liten liten liten bebis på 700gram.. David går med till ett rum där de "fixar irodning" Della. Där låg jag kvar, rädd, för vad som skulle hända nu.. kommer hon klara sig? Är jag mamma nu? Vad händer efter ett kejsarsnitt? Hur länge blir vi kvar här? Ja tankarna var många.. låg på uppvaket själv, allt jag ville var bara att få träffa David och Della men de var tvungna att se att jag kunde röra fötterna och benen innan de kunde skjutsa iväg mig.. så jag ljög om att jag visste kunde. Men de såg de ju ganska snabbt att så var inte fallet så jag fick snällt ligga där och vänta på att bedövningen skulle gå över, vilket kändes som en hel evighet. Första tiden var hemsk, på såååå många vis. Den smärtan och sorgen och kärleken som bodde i kroppen då var olidlig. Aldrig hade jag känt så mycket kärlek till någon förut, det är som dem säger... man vet inte vad riktig kärlek är förens man får barn. Varken vi eller läkarna visste vad som hänt Della, till en början. Sen kunde de efter massa provtagningar konstatera att hon blivit smittad av Cmv virus i min mage, vilket ledde till att hon blev tillväxthämmad, fick två hjärnblödningar och Schizencefali. Ovissheten och rädslan kändes övermäktig.. men konstigt nog så lär man sig leva med det och dagar blev till veckor, veckor till månader och månader till år. Dellas första år spenderade vi mer eller mindre på sjukhuset, de första 7 månaderna bodde vi i ett litet Samvårdsrum på neonatalvården. Där vi kollade på " vad blir det för mat " med Per Moberg och drömde oss hem till egna sängen, köket, vardagsrummet och Jouline, Familjen!!! Tack och lov för världens bästa mamma och pappa, som alltid finns där och ställer upp för oss med massor av kärlek. Så hjärtans glad över att vi åkte in till läkargruppen den dagen, just den tiden.. annars hade Della inte klarat sig. Älskade lilla mirakel jag är evigt tacksam över att det var just du som kom och vände världen upp och ner och visat oss va som är viktigt i livet. ??❤️ Men mer om tiden efter födsel i ett annat inlägg. ? Hoppas detta gav svar på några utav era frågor.❤️
