så känns det, som att jag är på paus. Våran lilla familj är på paus. Efter att Della lämnade oss. Jag minns så otroligt väl den här känslan av att mitt liv står still medans jorden bara snurrar, allt bara fortsätter som vanligt. Fick en chock när för första gången tog mig utanför sjukhusets väggar när Della föddes. Vi las in på sjukhuset den 25 juli, dagen hon föddes. Mitt i sommaren. När jag tog mig ut för första gången var det höst. Jag gick sakta ner för backen mot fågelsången och tänkte att hur kan folk vara glada? Hur kan livet bara fortsätta här utanför? Så märkligt. Och lite så känns det nu också. Att hela vår värld har rasat samman, men livet fortsätter ändå. Vilket såklart är både skönt och jobbigt. Hur som helst, jag har tagit en liten paus från insta. Behöver sudda ut bruset i hjärnan och lägga den lilla energi som finns på min familj och mig själv. Kommer alltid på mig själv med att sakna bloggen när jag pausar annat.. det är skönt att skriva av sig här. Duni är på föris, Jullis är ute och springer och David är hos naprapaten. Jag dricker kaffe och lyssnar på podd. I fredags kom han äntligen, Totoro han är en brittisk korthår. Helt underbar. Ett litet ljus i mörkret. Våra killar, djur är det bästa som finns. Som balsam för själen. Så otroligt super super mega söt. 🥺😻 Han kommer bli en stor kille, han pappa väger 9 kilo och är inte kastrerad. Totoro kommer förmodligen bli ännu större. En liten gosebjörn. 🐈🤍 Nu kom Jullis tillbaka, så nu ska vi gå en promenad tillsammans. Jag kommer att titta in här lite då och då, att skriva har alltid varit mitt bästa sätt att ventilera. Hörs snart igen. 🤍
