så ändras mycket, kort och gott hela livet. Kroppen tex får nya ”kompisar” en utav dem är Katastrof.. han finns nästan alltid nära till hands. Ingen trevlig typ, snarare tvärtom.. han förstör och skapar massa stress, gör dig utmattad. Han hälsar på när som, under natten tex när Dellas assistenter ringer på alarmklockan. Från att ha sovit djupt till att vara klarvaken med hjärtat i halsen och uppe ur sängen på en microsekund, då är han där.. springer tätt efter som en skugga in till Dellas rum. Sen stannar han hela natten, trummar med fingrarna på din panna så att du inte ska somna om. En ”vanlig” dag är han också där, knackar dig på axeln och gör sig ständigt påmind om att ”här är jag” .. så fort jag hör Dellas gråt är han där, tankar som ” börjar hon bli sjuk nu ” susar genom huvudet och katastrof gör mig stressad och rädd. Rädd för att hon ska bli dålig. Nu innan operationen och efter är han med mest hela tiden. Varje samtal på telefonen när vi inte är i samma rum som Della gör att man blir beredd, på det värsta. I går bestämde vi oss för att åka ner på stan, äta en lunch. Äta bör man hur jobbigt det än är. I bilen påvägen gråter jag lite över hur jobbigt allt faktiskt är just nu och har varit, länge. David säger att det kommer bli bra och försöker göra mig glad. Han lyckas som vanligt få mig på bättre tankar, han beställer in ett glas champagne för att han tycker att vi ska fira, ja mitt i allt elände så finns det massa fint också. Vi hinner inte äta upp maten förens hans telefon ringer, jag leker med Duni och tittar upp för att se på honom och fråga vem han pratar med. Då är han där, på ett ögonblick, Katastrof och jag känner hur jag vill kasta det där jäkla glaset med champagne åt ******* men packar bara snabbt ner Dunis saker och skyndar till bilen. Minuterna är långa även fast man bara är ett stenkast ifrån sjukhuset när dem ringer och säger att hon är sämre och behöver mer hjälp. Man hinner tänka så mycket innan man är framme hos henne och själv får se hur läget är. Hur som, under sjukhustiden så är han alltid med mig.. och det är så otroligt frustrerande och jobbigt. Jag önskar jag kunde få bort katastrof tänket och känslan av att behöva vara i Ständig beredskap. Att kunna få känna lite lugn i mammahjärtat om så för bara en liten stund.. det vore något det. Trots katastrof och alla hans andra kompisar som hälsar på titt som sätt skulle jag aldrig vilja byta. För Della ger så otroligt mycket. Hon lär mig saker, hon har öppnat upp och bjudit in till en för mig innan helt främmande värld. En värld med lite sömn och mycket oro men framförallt gränslöst med kärlek. Och kärlek övervinner allt, alltid. ❤️
