Äntligen har lantmäteriet varit och mätt ut exakt hur vår tomt blir. Fick sms av vän som bor där att hon minsann sett dom idag. Om vi packade in oss i bilen och åkte på en gång? Japp. Blev genuint glad, visst har jag varit glad även andra gånger efter att Della gick bort men inte på det här sättet. Fick en pirrig känsla i magen.. väl framme kom tårarna ändå. Hon skulle också varit med oss där. Rullat i sin rulle längs grusvägen och hälsat på hästarna. Det känns som att jag har ett svart hål inom mig, som aldrig kommer försvinna. Men hur som helst, lycklig och ledsen.. det går lixom hand i hand, kanske kommer det alltid vara så nu. I så fall är det okej tänker jag. Det är en stor tomt vi har och jag känner i hela kroppen att jag kommer älska att bo just där. Det är sån fantastiskt utsikt över åkrarna och ett väldigt väldigt härligt lugn på platsen. 🙏🏻🤍
