Igår landade jag i att jag faktiskt aldrig trots många år i terapi har bearbetat något av mina trauman.. jag har bara sen den dagen Della föddes tryckt undan trauma efter trauma efter trauma.. för det har ju varit några med åren om man säger så. Och det kändes så otroligt skönt när min nya psykolog sa till mig att ”överlåt det där till mig Ditte, det är mitt jobb” och jag kände hur 100 kg Sten lättade från mina axlar. Alltså hur jag ska bearbeta trauman. Vi ska börja från början. Den 25 juli 2011, när Della föddes med ur akut kejsarsnitt. Vi ska försöka få kontakt med den Ditte. Som då bara var 21 år gammal. Och det känns både läskigt, jobbigt och skönt. För det var ju många hemska saker som hände mig den dagen och kommande åren.. som jag bara ( för att överleva ) tryckt undan. Jag har trott att jag bearbetat saker genom att skriva här vilket jag säkert också gjort men i grunden har jag mest skrivit det som att det har hänt någon annan.. när jag pratar om allt som hänt mig så gör jag det som om det vore någon annans hemskheter.. när jag pratar om Dellas död så pratar jag om det som att det vore någon annan som upplever det. Alltså det är ju såklart jag och mina känslor som skriver men jag distanserar mig ifrån dom. Och det gör jag ju såklart för att överleva.. för hur skulle jag annars orka tänker jag? Det känns i varjefall bra… att få börja den här resan nu. Kanske 2023 blir året jag börjar läka på insidan på riktigt. Vad fint det vore om allt det här mörka, nåväl kanske inte allt men mycket av det mörka kunde få bli lite ljusare åtminstone. 🤍✨
