Det är inte lätt, nästan inget känns lätt sen Della dog. Kroppen är tung och huvudet är dimmigt, minnet sviker och hjärnan hänger inte med, går i slow motion samtidigt som den springer. I bland fort bort för att rädda mig själv från den avgrundsdjupa sorgen och saknaden. Ikväll är en sån kväll, egentligen som alla andra kvällar sen hon dog, men ikväll är jag ensam och Duni har somnat. Hon ligger med sitt lilla huvud på mitt bröst, andas tungt och lungt. Som Della gjorde, i så många år. Som jouline också gjorde när hon var i Dunis ålder. Jag gråter, för all tid vi inte fick, för att jag önskar att jag fick ha alla mina döttrar här hos mig. Önskar att jag fick smyga in i Dellas rum när hon somnat, bara för att titta på henne en sista gång innan jag själv ska somna.. Det är mycket jag önskar. Och det är mycket att bearbeta. Jag vet att den enorma sorgen är all den kärlek jag har för Della som nu inte kan ges till henne, jag vet att jag kommer få leva med det hela mitt liv, saknaden och sorgen. Och det är bara så det är. Nej, nu vill jag bara att D & J ska komma hem igen. Längtar efter att sova och hoppas att det blir en bra natt för det var längesen det var det nu. 🫶🏼
