Det är något med mig och hösten. Innan Della kom var det min favorit årstid. Jag älskade skiftningarna i naturen, den friska rena krispiga luften, dimmiga morgnar, och att få klä på sig mysiga kläder igen. Sen föddes Della och jag blev livrädd för förkylningar. Jag blev rädd för att med hösten kommer skolstart och baciller. Rädd eftersom att en vanlig simpel förkylning kunde innebära döden för Della. Vi har spenderat sammanslaget flera år på sjukhuset och barnintensiven på grund utav förkylningar. Hösten för mig började förknippas med ambulans, sjukhus och en rädsla för att förlora mitt barn. Förra året efter att sommaren gick och den första hösten utan Della kom så kände jag mig inte rädd längre. Det värsta hade hänt. Mitt barn dog och jag behöver inte vara rädd mer. Nu behöver jag bara lära mig leva med smärtan som uppstår, som river och sliter sönder en när det värdefullaste man har dör ifrån en. Men jag behöver inte vara rädd. Så även om jag aldrig i hela livet mått så här dåligt som jag gör nu, så kan jag ändå njuta av att sommar blir höst, njuta av doften i skogen, av röda, gula, oranga löv som faller, av allt det där jag älskade tidigare. Jag kan till och med känna lugn i mitt eget hem när någon blir förkyld. Jag gråter fortfarande i Davids famn varje kväll innan jag somnar, för att det gör så ont att leva utan henne. Men jag försöker också tillåta mig själv att hitta tillbaka eller hitta nytt, att njuta och förundras utav. Och där har naturen alltid hjälpt mig. 🤍 Jag lyssnar mycket på musik nu och den här listan är en favorit. Min Höstlista. 🍂🤎Klicka här för att komma till spellistan.
