Vaknade vid 07.30 och insåg att vi hade försovit oss, väckte familjen och skjutsade in Jullis till skolan så hon hann i tid ändå. När jag kom hem hade David bryggt kaffe och lämnat Duni. Så vi satte oss i solen längs väggen och njöt av en kopp ☕️ Pratade om att vi i omgångar i livet är bra eller mindre bra på att stanna upp och njuta av nuet och det liv vi skapat åt oss. Efter att vi fick komma hem från sjukhuset med Della så sprang vi fort fort fort, stannade inte upp för att känna, för att det var för läskigt att känna efter allt man varit med om. Men tillslut måste man, och tack vare att jag fick panik ångest så var jag tvungen att stanna upp. Tack vare att Della kom var jag tvungen att stanna upp och tänka, känna. Och så har livet sett ut efter det, vi har firat allt som går att fira, smått som stort. Och vi har verkligen varit tacksamma för det lilla i vardagen. Men så dog Della och jag började springa igen. Vill inte känna, orkar inte känna. Och så kom panik ångesten igen. Tvingar en att stanna upp, för att tänka och känna. Och nu har det lixom satt sig i kroppen. Så när Jill skrev till mig i förra veckan och frågade om jag inte vill komma till henne och träna ändå, så kände jag bara att ”jo jag måste nu, måste ge mig och kroppen det.” Men i myrsteg och lugnt tempo. Sagt och gjort, i hopp om att må bättre. Medicin och terapi i all ära men jag måste ta hand om min fysiska kropp också. Så en kombination av detta hoppas jag ska göra susen. 🙏🏻 Så idag var jag på mitt första pass, vi pratade mycket och tränade lite och det kändes så himla bra. Ser fram i mot nästa vecka när vi ska ses igen.
