Känner ni så ibland? Allt går i ett just nu.. det har varit massa strul kring Dellas assistenter och ibland känns allt övermäktigt. Minst sagt. Och som vanligt är det inte förens nu några veckor efter dagar av oro och sjukhusvistelser som tröttheten och stressen i kroppen sköljer över mig. Det tar så otroligt mycket på krafterna att ständigt vara orolig. Att ha en liten prinsessa som är dålig. Att vi funkisföräldrar alltid behöver vara redo, att alltid behöva ha några extra planer i bakfickan. Akuta sjukhusbesök, assistenter som är oroliga och vill att man kommer och kollar läget, en storasyster som är ledsen över hur barnen i skolan använder ordet CP som ett skällsord och som är så orolig över sin lillasyster, känslan av att aldrig få vara själv i sitt eget hem, sjukresor som ska bokas, mediciner som ska hämtas och sen den ständiga oron för sjukdom.. våran vardag, mångas vardag. Och då när lugnet sen infinner sig efter en stormig period, när kroppen och huvudet skriker efter lite lugn och ro om så bara en liten stund.. kanske måste man då utan dåligt samvete låta de berömda bläckfiskarmarna vila och tillåta sig vara ledsen, trött och allt det där och sätta resten av livet på paus.. För att sen efter det kunna njuta, utav nybryggt kaffe på morgonen, en puss, ett nystädat hem, en Della som ler och är så glad över att få hänga med sina systrar, en lång varm dusch, en liten bebis första stapplande steg, ett glatt “heeeej mamma jag är hemma nu ” när min 11 åring kommer hem från skolan.. det som faktiskt betyder något, det som betyder allt.  Kram från en väldigt trött mamma ❣️
