Senaste ”kaos perioden”. Dellas knapp började krångla, som jag skrivit om tidigare… Som så många gånger förut.. Och efter flera dagars försök på egen hand och med telefonsamtal hit och dit så fick vi ge upp och åka in med henne till sjukhuset. Det blev några dagars oro. Eller ja hel veckan faktiskt.. Långa stunder av väntan. Kala vita rum, sjukhuslukt, timme ut timme in, röntgen hit röntgen dit. Frågor som till sist stod oss upp över öronen. Jag önskar jag var ett levande Della lexikon, att jag hade alla svar men det har jag inte.. vardagen får planeras om. Helt. Med två till barn och en lite vovve att ta hand om blir det i bland övermäktigt. Man får borra ner huvudet i sjukhusdimman och köra på. Vi blev inte mycket klokare utav alla dessa timmar på sjukhuset, alla samtal med olika specialister inom området. Så vi åkte hem igen och fortsatte med livet i väntan på svar. Rutiner, skola, bloggande, jobb, tvätt, medicinering, stå på apoteket i timmar för att sen gå därifrån med fulla papperskassar, middagar, sorgen i hjärtat när assistenter väljer att gå vidare… livet helt enkelt. Och som vanligt är det inte förens veckor efter som tröttheten och stressen i kroppen sköljer över mig. Över en kvällsté i soffan tillsammans när alla barnen somnat. Det tar så otroligt mycket på krafterna att ständigt vara orolig. Att ha en liten prinsessa som är dålig. Att vi funkisföräldrar alltid behöver vara redo, att alltid behöva ha några extra planer i bakfickan. Akuta sjukhusbesök, assistenter som är oroliga och vill att man kommer och kollar läget, en storasyster som är ledsen över hur barnen i skolan använder ordet CP som ett skällsord och som är såklart är väldigt orolig över sin lillasyster, känslan av att aldrig få vara själv i sitt eget hem, en liten Duni som tycker att det är ganska trist att hänga på sjukhuset men som ändå lugnt och snällt sitter med, sjukresor som ska bokas, mediciner som ska hämtas och sen den ständiga oron för sjukdom.. våran vardag, mångas vardag. Men så när lugnet sen infinner sig efter en stormig period, när kroppen och huvudet skriker efter lite lugn och ro om så bara en liten stund.. kanske måste man då utan dåligt samvete låta de berömda bläckfiskarmarna vila och tillåta sig vara ledsen, trött och allt det där. För att sen efter det kunna njuta, utav nybryggt kaffe på morgonen, en puss, ett nystädat hem, en Della som ler och är så glad över att få hänga med sina systrar, en lång varm dusch, en lång skogspromenad, nybakade lussebullar, en liten Duni som pratar för fulla muggar och ett glatt “heeeej mamma jag är hemma nu ” när min 12 åring kommer hem från skolan.. det som faktiskt betyder något, det som betyder allt. ??❤️ Och glöm inte, det ni ser här och på instagram är bara delar av vårat liv... delar jag väljer att dela med er. Det är inte hela vårat liv, vardag etc.. en vänlig påminnelse bara.
