Tänk att jag nu har ett barn som börjar 1a klass och att jag har ett barn som skulle ha börjat i 7an idag.. det knyter sig i magen och ögonen blir grumliga av tårar. Jag tänker på hur det hade varit, om Della skulle ha gått till skolan idag.. i samma skola som jag förut gick i. Saknar henne så mycket. Livet bara fortsätter på gott och ont, men i bland så känns det så tungt att det gör det.. fortsätter alltså. Utan henne. Jag vill inte. Vill ha henne här hos mig, hos oss. Vill att Bim skulle få träffa henne i det här livet, inte bara få höra om henne. Det känns så orättvist 💔Jag vet inte men jag har en känsla av att hon inte hade gillat skolan, varken jag eller David gjorde det.. kände oss aldrig hemma där, snarare helt malplacerade. Jouline är dock helt otrolig, hon har verkligen hittat ett sätt som funkar för henne och hon är grym på allt hon tar sig an. Kanske hon hade blivit som sin storasyster ändå. Ja, det tror jag nog nu när jag tänker efter. Äsch jag vet inte vad jag ville med det här inlägget mer än att dagar som denna (som så många andra) är fylld med ångest och lycka på samma gång. Pirr för att ett litet hjärta börjar första klass och sorg över att ett annat litet hjärta inte fick börja 7an. På tisdag börjar mitt stora hjärta 3e klass alltså sista året på gymnasiet och det mina vänner känns ORIMLIGT! Hon var ju en liten liten fis nyss! 😫😅❤️❤️❤️
