Vi har sen en tid tillbaka, börjat prata om något som känns både stort och lite förbjudet att säga högt: att vi kanske ska sälja vårt hus.Det är ett hus vi älskar. Platsen, lugnet, känslan. Allt det där som gjorde att vi en gång kände ”här ska vi bo”. När vi byggde huset var vi på en helt annan plats i livet.. Vi byggde inte bara ett hus – vi skapade det från grunden. Varje beslut, varje detalj. Tomten har vi format med våra egna händer. Det sitter så mycket arbete, stolthet och minnen i både väggarna och marken runtom.Men livet står ju aldrig still. När vi byggde hade vi ingen bebis. Nu har vi det. Och med det har mycket förändrats. Våra behov ser annorlunda ut. Vår vardag ser annorlunda ut. Våra drömmar också, kanske. Och vi är, som ni vet, rastlösa människor. Sådana som inte alltid har ett tydligt svar på vad nästa steg är, men som vet när något skaver eller när tankarna börjar vandra. Här är det dock inget som skaver men tankarna spretar och vet inte riktigt vad dom vill. Det betyder inte att huset är fel. Tvärtom, huset är allt vi en gång drömt om. Det betyder bara att vi har förändrats. Så just nu står vi någonstans mitt emellan. Mellan att stanna och att gå. Mellan trygghet och nyfikenhet. Vi har inga färdiga planer, inget spikat beslut. Vi känner efter.Om rätt bud dyker upp, ja då kanske vi flyttar. Om det inte gör det, då bor vi kvar, och det är också mer än okej. Ibland behöver man inte veta exakt vart man är på väg. Det räcker att vara öppen för att livet kan ta olika riktningar. Och just nu låter vi det göra det.
