Jag har sett Shaolin Heroes på SVT Play och det är ett program som stannat kvar i mig. Inte på grund av kampsporten. Inte på grund av disciplinen eller de extrema fysiska prestationerna. Utan för att det visar något vi alldeles för sällan får se: stora, starka män som visar känslor. Män som gråter. Män som tvivlar. Män som pratar om rädsla, skam, sorg och otillräcklighet , utan att förminska sig själva.Och det är just därför det här programmet är så viktigt. Vi lever fortfarande i ett samhälle där manlig styrka ofta definieras som kontroll, tystnad och hårdhet. Där känslor ska tryckas undan, helst skrattas bort. Shaolin Heroes gör tvärtom. Det visar att verklig styrka inte sitter i musklerna utan i modet att vara ärlig och visa sig sårbar. Det är mäktigt att se män som klarar fysiska prövningar bortom det rimliga, men som samtidigt vågar säga: “Det här är jobbigt.” “Jag är rädd.” “Jag bär på saker jag aldrig sagt högt.” Det finns något otroligt läkande i det. För dem, men också för oss som tittar. För hur många pojkar växer inte upp med bilden av att känslor är svaghet? Hur många män går runt med en inre ensamhet för att de aldrig lärt sig sätta ord på sitt inre liv? Shaolin Heroes visar ett annat möjligt sätt att vara man. Ett bredare, mänskligare ideal. Där styrka och sårbarhet inte står i konflikt, utan hör ihop. Jag uppskattar det här programmet mycket.. För att det vågar visa det som annars ofta klipps bort. Och för att det påminner oss om något viktigt: Vi behöver fler förebilder som vågar känna, öppet. Vi behöver normalisera att styrka också kan låta som gråt. Det behövs. Mer än någonsin.
